Små steg, men rätt många ...

Det blev en ledig helg, och sedan drog jag igång på måndagen.
Jag tog en promenad till Birsta, handlade ett par skor att gå i, och travade hem igen. Drygt tolv kilometer blev det.
Tisdag gick jag drygt åtta km, och sedan krävde livslogistiken att jag gjorde annat på onsdagen. I går, torsdag, kompenserade jag genom att göra ca 15 km, och det var faktiskt bara de första fyra som gick i snöblandat regn. Håller planen för dagens insats så ska jag nog lyckas få en veckototal på ungefär ett marathonlopp redan på fredagen :)

Vilse på väg hem från jobbet

Gårdagens promenad blev en liten extra omväg:

Runtastic Pro kraschade något halvdussin gånger, så det är möjligt att det finns helt raka linjer på den här kartan som inte är exakt rätt, men ungefär så här blev det.

Promenaderna fortsätter ...

... så sakteliga.
Min taktik är nu att ta en omväg när jag ska gå hem från jobbet, så i tisdags tog jag trapporna upp för Norra Berget, och fortsatte upp i utkikstornet. När jag lämnade Stenstan tyckte jag att det var klart och soligt väder, men när jag kommit upp i utkikstornet blev det tydligt att jag missat någonting:

Man skulle säkert kunna se det här som att det är nyttigt att få ett annat perspektiv och lite distans till det man tror är rätt, men framför allt så är det en varningssignal att Det Stora Diket(TM) Sundsvall inte alltid har speciellt bra luftväxling ...

I går blev det en lite längre promenad på Norra Berget igen. Ju mer jag kan krångla till vägen hem, desto nyttigare tror jag att det är.

250 dagar till Vätternrundan

(eller, egentligen var det 249 dagar kvar igår, när jag gjorde det första träningspasset på länge)

 Efter att jag drabbats av en svår soff- och kylskåpsskada som inte velat ge med sig de senate åren så blev det en liten paus. Nu är jag igång igen med uppladdningen inför 2014 års säsong. Planen är att lyckas räva åt mig en startplats till Vätternrundan, att köra lite brevetlopp, och att ha skoj.

Eftersom jag börjar från grunden nu igen så kommer det att krävas en del grundträning, en del viktminskning och annat spännande. Invägning med skrämmande stora siffror kommer i ett inlägg senare den här veckan.

Gårdagens lilla träningspass var ganska snällt. Det blev sju kilometers promenad, tid 1.08.06.

Dags att ladda inför nästa säsong

I år har jag nått mitt mål, dvs att göra en hel brevetserie och bli superrandonneur.
På bilden har jag precis gått i mål på 60-milen och ser ju onekligen rätt nöjd ut.
Problemet med att nå målet är bara att då stannar man ju. Och det var inte riktigt vad jag hade tänkt göra.
Alltså kommer den riktiga utmaningen först nu, att ladda om och lyckas sikta in sig på nästa års mål. Jag säger inte att jag nu omedelbart ska dra igång ett ännu hårdare träningsprogram, men jag måste hitta nya mål som känns vettiga. Tyvärr är PBP 2011 inte riktigt nära nog för att fungera som nästa mål, så jag måste hitta mer närliggande utmaningar.
Förmodligen är CK Distans 20-mil i februari ett bra delmål, och sedan har jag ju varit stor i truten och lovat att göra dubbla brevetserier + en 100-mil under 2010. 2011 är det PBP, och 2012 vill jag köra Vättern på min Long John :-p
Hur som helst ska jag nog skruva ihop en mountainbike och leka lite i skogen också.

Fixade det

60-milen gick bra. Eller i alla fall så bra som det nu kunde gå efter omständigheterna.
En lätt förvirrad berättelse finns här, på happymtb.org, men den är snabbt ihopkommen och saknar rätt många detaljer.

Till exempel skriver jag inte ett enda ord där om den grävling som fräsande, spottande och svärande försökte springa ikapp med mig på västsidan av Storsjön. Jag tackar inte heller den vänliga familjen i Hallen, som både signerade mitt tidkort och lät mig fylla vätskeryggsäcken när allting var stängt. Jag nämner knappt den lilla tuppluren jag gjorde i en busskur mellan Svenstavik och Brunflo, och jag säger nästan ingenting om hur svart den regnvåta asfalten var mitt i natten.

Jag säger inte ett enda ord om hur dum jag kännde mig vid tvåtiden på natten när jag gjorde en dum gest – Sven-Olof gör en magisk gest! – och slet loss kabeln till belysningen i 35 km/h utför en backe, hur rädd jag blev när jag hörde det plingande ljudet av samma kabel mot framhjulets ekrar i kolmörkret, eller hur lång tid de tre sekunderna kändes som innan jag fick igång reservlampan.

Inte ens alla de låtar som fastnade i huvudet får något utrymme i den texten. Jag vill passa på att be alla de som utsattes för mina sångövningar under resan om ursäkt. Nu har jag lärt mig att varken "The internet is for porn", "Dagny" eller "Så skimrande var aldrig Brunflo" fungerar i à capella-arrangemang för trött och sliten solocyklist.

Men. Jag gjorde det. 20, 30, 40 och 60-milen är avklarade och jag är super-randonneur. Det känns bra. Nästa år är målet två brevet-serier.

Snart ...

... ska jag cykla 60 mil. När jag började träna strax efter nyår var jag inte i speciellt bra form. Det är jag inte nu heller, men den här distansen känns faktiskt som om den är inom det möjligas gräns.
Efter att ha räknat på min snitthastighet under 40-milen så känns det som att jag precis ska hinna fram innan den där macken vid 27-milsstämplingen stänger vid åttatiden på kvällen, men man vet ju aldrig. I värsta fall får det bli en alternativ stämpling.