Fixade det

60-milen gick bra. Eller i alla fall så bra som det nu kunde gå efter omständigheterna.
En lätt förvirrad berättelse finns här, på happymtb.org, men den är snabbt ihopkommen och saknar rätt många detaljer.

Till exempel skriver jag inte ett enda ord där om den grävling som fräsande, spottande och svärande försökte springa ikapp med mig på västsidan av Storsjön. Jag tackar inte heller den vänliga familjen i Hallen, som både signerade mitt tidkort och lät mig fylla vätskeryggsäcken när allting var stängt. Jag nämner knappt den lilla tuppluren jag gjorde i en busskur mellan Svenstavik och Brunflo, och jag säger nästan ingenting om hur svart den regnvåta asfalten var mitt i natten.

Jag säger inte ett enda ord om hur dum jag kännde mig vid tvåtiden på natten när jag gjorde en dum gest – Sven-Olof gör en magisk gest! – och slet loss kabeln till belysningen i 35 km/h utför en backe, hur rädd jag blev när jag hörde det plingande ljudet av samma kabel mot framhjulets ekrar i kolmörkret, eller hur lång tid de tre sekunderna kändes som innan jag fick igång reservlampan.

Inte ens alla de låtar som fastnade i huvudet får något utrymme i den texten. Jag vill passa på att be alla de som utsattes för mina sångövningar under resan om ursäkt. Nu har jag lärt mig att varken "The internet is for porn", "Dagny" eller "Så skimrande var aldrig Brunflo" fungerar i à capella-arrangemang för trött och sliten solocyklist.

Men. Jag gjorde det. 20, 30, 40 och 60-milen är avklarade och jag är super-randonneur. Det känns bra. Nästa år är målet två brevet-serier.