... ooops.

Jaja. Jag skulle säkert ha uppdaterat den här bloggen också. Och det har jag, men inte speciellt ofta. Men det betyder inte att jag har låtit bli att cykla.

Låt oss köra en melodikryssinspirerad snabbgenomgång av vad som hänt sedan sist.
Jag har fixat 20, 30 och 40-milen med Alnö CK, men varit för förkyld för att kunna köra Vätternrundan.

20-milen gick i raskt tempo de första milen. Så raskt att jag släppte även den mindre stressade klungan efter lite drygt halva sträckan. Jag skulle varit klart långsammast uppför backarna även om benen inte krampat ihop totalt. Inför nästa år ska jag vara både lättare och bättre tränad, och siktar mot att hänga med klungan några mil till :-)

30-milen var en behändlig historia. Vi var bara två man, men eftersom Dick Fredin är PBP-ancien var vi kanske inte riktigt samspelta. Å andra sidan var det väldigt lärorikt. Redan under 20-milen hade Dick tipsat mig om magnesiumtabletter för att minska krampkänningarna, och det hade uppenbarligen gjort storverk. Ingen kramp, och eftersom vi växeldrog upp till Kälarne blev det ett ganska bra tempo dit.
Gubbarna på macken där vi stämplade undrade lite spydigt om vi inte skulle ha varit i Italien i stället när vi klev in i våra lycraspejsade utstyrslar, men fick faktiskt lite mer respekt i tonfallet när de fick höra att vi siktade mot 30 mil innan dagen var slut.

Efter stoppet i Kälarne blev det ännu mer uppför -- Dick har lagt banorna och han verkar älska uppförsbackar :-) Det innebar att jag blev duktigt ifrånåkt, och det blev rätt mycket soloåkning mellan Kälarne och Bräcke. Jag skickade i den näst lägsta växeln, knappade fram höjd över havet på Garmin 305:an och malde på. Efter ett tag passerade jag 300 meter över havet och bestämde mig för att jag skulle vända om jag var tvungen att klättra över 350 meter. Vid 340 bestämde jag mig för att sätta gränsen till 400 meter i stället, men naturligtvis fick jag äta upp det uttalandet också. Den högsta punkten mellan Kälarne och Bräcke ligger på 401 meter över havet om någon undrar :-)

Stämpling och vattenpåfyllning i Bräcke, och vidare längs E14 mot kusten. Det är en ganska tråkig väg, och den första milen efter Bräcke går stadigt uppåt. Dessutom var det en jämn och fin motvind.
Efter några mil kom Dick ikapp mig igen. Han hade stannat och ätit i Bräcke, och sett när jag åkte förbi. Vi höll ihop resten av sträckan, och kom i mål på 13.19. Eftersom det är drygt 20 minuter snabbare än vad jag körde Vättern på i fjol känns det som en godkänd tid för en nybörjare.

40-milen blev på grund av diverse omständigheter jag inte rådde över en solorunda från start till mål. Vädret var strålande, och jag kunde hålla mitt eget tempo hela vägen. Det var en klart meditativ upplevelse, och efter den är jag rädd att jag är fullständigt fast i randonneurträsket.

Den här rundan börjar strax utanför Birsta, och går sedan förbi Timrå upp längs Lidenvägen till Stugun och Östersund. Sedan är det E14 hem igen.

Jag har fått frågan varför i hela friden jag gör såna här turer, och jag kan egentligen inte förklara det.

Hur ska man kunna beskriva känslan av tillfredsställelse i att ha gjort 201 av 400 kilometer, och då ha mindre än halva sträckan kvar?

Hur förklarar man det härliga i att kunna stanna mitt i ljusa sommarkvällen och lyssna på en riktigt begåvad näktergal?

Det går inte ens att förmedla det rätt lustiga i att bilister som normalt kör betydligt närmare cyklister i dagsljus, plötsligt håller ett väldigt respektfullt avstånd när de ser två röda 1-watts lysdioder och en reflexväst i halvmörkret vid vägkanten och inte begriper vad det är de håller på att köra om.

40 mil på 19 timmar, 23 minuter. Inte illa pinkat med tanke på att jag för några år sedan var tvungen att stanna och vila efter sju kilometer på mitt första träningspass i modern tid.
Nästa utmaning blir 60-milen, och det ska bli kul!


Dagens ord: Randonnörd, subst. Långfärdscyklist med (enligt omgivningen) asociala tendenser.