Eh? Va? Blogg? Ojdå ...

... jaha. Skulle jag uppdatera här också?
Lite mer om belysning och vinterträning kommer snart, jag lovar!

Stor, tung och långsam

Nej, jag talar inte om mig själv. Eller i alla fall inte enbart. Nu har jag en matchande cykel också.

Mot mörkare tider

Nu vill jag egentligen inte börja låta som min far – i alla fall inte när det gäller det faktum att dagarna blir kortare och kvällarna blir mörkare så fort vi passerat midsommar – men tyvärr har ju pappa rätt. Om någon månad kommer kvällsrundorna att börja kräva något slags belysning, och det är ju lika bra att vara redo. Alltså ska jag leta fram laddaren och underhållsladda batterierna.

Vad gäller belysningen så är planen att bygga lite värre saker än fjolårets "10 watt halogenlampa i ett kulskydd från Biltema"-lampa. Den lyste visserligen rätt o.k, men mer ljus är sällan en nackdel.

Årets byggprojekt är baserat på två Seoul SSC P7-dioder, och ska ge en teoretisk ljusmängd på ca 1800 lumen. Eftersom det är siffror i klass med vad en 100 watts halogenlampa kan vrida ur sig, så tror jag att det finns visst hopp om att jag både ser och syns när det bygget är klart.

”Century a month”

Amerikanska långdistanscyklister pratar om att cykla ett century, dvs 100 miles. På bikeforums.net:s långdistansforum finns det en ”century a month”-challenge, vilket innebär att deltagarna ska cykla minst en 161 km-tur per månad.

Någonting motsvarande på svenska har jag inte hittat, men jag skulle gärna vilja ha ett sådant mål. Om inte annat för att det faktiskt känns lite tomt efter Vätternrundan.

Sagt och gjort. Mitt nya träningsmål är att göra minst en tur på minst 20 mil varje månad fram till nästa Vätternrunda. December och januari kan nog bli riktigt intressanta ...

Lärdomar från Vätternrundan

Vad har jag då lärt mig av det här? Egentligen inte så mycket, men några saker har fastnat:

• Det är alltid den mest udda prylen som går sönder. I mitt fall lyckades jag haka fast cykelväskan i fästet för gps:en, och bryta sönder det en halvtimme innan start

• Buntband är bra. De kan bland annat ersätta ett gps-fäste :-)

• Det kostar inte på så mycket att ha med sig lite extra grejor. O.K, min cykel blev döpt till Turistbussen, men det gick ändå väldigt bra att hålla hyfsat tempo uppför backarna och dra i motvinden.

• Ett crossbromshandtag skulle inte ha skadat i klungkörningen. Att ligga med bromsberedskap i drygt 20 mil gav mig en liten öm punkt i vänster axel.

• Saltgurka är gott. Det gjorde nytta och bröt den något söta sportdryckssmaken.

• Det skulle inte skada att ha mer rutin på klungkörning.

• Även gruppen bör träna klungkörning ihop.

• Å andra sidan är det bra att ha tränat långkörning på egen hand också. Då blir du van vid att bita ihop och kämpa med motvinden.

• Undvik allt för långa pauser. De tar tid och du stelnar till.

• 13 timmar 41 minuter var precis den tid som min GPS klarade sig på sitt batteri. Första slut-på-strömmen-varningen kom med målet inom synhåll :-)
  

Det fungerade!

När jag rev tältet i Motala strax efter ett på morgonen den fjortonde så var jag skeptisk.
Jag var inställd på att det skulle bli en lång dag, och på att det skulle göra ont. Jag hade med andra ord väldigt stor respekt för Vätternrundan.

Visst, det var kallt i början, och jag fegade ur och tog ett par voltaren i förebyggande syfte, men på det stora hela var det här helt klart den trevligaste cykeltur jag gjort de senaste tio åren. Vädret var bra, sällskapet var trevligt – stort tack till gänget från Happymtb.org:s sub 12-klunga! – och jag kände mig aldrig vare sig öm eller trött. Allt bara rullade på, och det bekräftade min teori om att medellånga distanser mer är en fråga om att äta, dricka, och att förlora respekten för avstånden.

Hade det inte varit för kompisarna i sub 12-klungan hade jag förmodligen bränt ut mig vid 20-milsstrecket, men eftersom vi tog det hela lugnt och fint, så hade jag gott om energi kvar. De sista fem milen höll jag väl så högt tempo som under loppets början, och kunde dessutom ligga och dra rätt hårt i motvinden. Det här måste göras om!

Tiden? Jag missade 12-timmarsmålet, men 13:41 är inte illa det heller. Och rullsnittet var drygt 26 km/h, vilket ger en tid på ca 11,5 timmar om jag räknar bort pauserna :-)

Längre och längre rundor

De senaste tio dagarna har jag cyklat sammanlagt 45 mil. Underligt nog verkar jag (läs: mina knän) ha hållit ihop, trots att det varit en del längre turer inblandade. 90, 130 och 170 km är avverkade, och nu ska jag bara försöka göra någon sväng på drygt 200 km också innan Vätternrundan bryter ut. Dessutom är det nog dags att köra ett par motionslopp för att inte vara "han den där" i gruppen.

Hur fixade jag då knäproblemen? Det blev en riktig old school-lösning. I stället för SPD-pedaler och fastspända fötter har jag gått tillbaka till tåstöd och remmar. Det förefaller som om den frihet och möjlighet till omväxling det ger när det gäller fötternas placering är precis vad mina knän behöver. Förmodligen hade jag kunnat få samma resultat genom att låta proffs justera mina klossar också, men det här kunde jag göra själv ...

En sak jag varmt kan rekommendera är för övrigt High5:s energidryck 4:1. Det verkar som om den kan hålla mig igång väldigt länge, och är klart smidigare än fast föda när man cyklar långt.

12 saker jag lärt mig ...

... under de första månadernas träning:

1. Var rädd om dina knän. Värme är bra, kyla dåligt när du anstränger dem. Richard Wolf har så rätt när han säger att du kommer att sakna dina knän när de är slut.
   
   
2. När du misslyckas med punkt 1: Vila, värme, Voltaren. Gör det ont mer än fem dagar är det dags att prata med en sjukgymnast.
   
   
3. Det är värt pengarna för oss nybörjare att låta ett proffs kolla din sittställning på cykeln. Du minskar skaderisken och ökar hastigheten. Vad mer kan man begära?
   
   
4. En fixie är ett bra redskap för grund- och vinterträningen. Välj en utväxling som är en smula för låg för dig, så kommer du att upptäcka att en kadens på 180 faktiskt är fullt möjlig även för oss dödliga. Vintertid är för övrigt dubbdäck guld värda även om de går tungt. Se det som extra motståndsträning.
   
   
5. Längre turer kan ha riktigt jobbiga partier då du börjar fundera på hur mycket det skulle kosta att ringa efter en taxi – kalla dem mini-depressioner om du vill. De går över. Knepet verkar vara att distrahera sig själv, så att man glömmer bort att det bitvis är ganska jobbigt att cykla.
   
   
6. Gammalt skrot håller längre än vad du tror – om du är beredd att meka själv och mycket. Det går alltid att använda grejorna ett tag till om du har generöst med fett, lagom lagerspel, fingertoppskänsla och en tung hammare.
   
   
7. Nya prylar är väldigt trevliga leksaker, och om du har pengarna och har tröttnat på att skruva med det gamla skrotet ska du slå till. Tro bara inte att du kan köpa dig till att bli en bättre cyklist. Det finns en klar poäng i Eddy Merckx klassiska: ”Don't buy upgrades. Ride up grades.”
   
   
8. Regn är inget problem om du bara klär dig rätt. Med rätt kläder kommer du att vara fuktig och varm, med fel kläder blir du kall och blöt.
   
   
9. Drick. Kanske kommer du att bli anmäld till stilpolisen om du har en vätskeryggsäck och cyklar landsväg, men det är väldigt smidigt att kunna dricka en slurk var femte minut, oavsett vad du för tillfället gör med händerna.
   
   
10. Ät. Varje 20 km är det dags att ta en bit av någonting energirikt om du cyklar längre än fem mil. Ingenting i hela världen är kul då blodsockret faller som ett skadskjutet JAS-plan.
    
    
11. Motvind suger inte. It Blows. Planera din träningsrunda så att du har medvind den sista biten hem. Få saker känns bättre än att äntligen få vinden i ryggen efter att ha suttit i bocken på styret och kämpat mot en stadig motvind några mil.
    
    
12. Ha med dig vettiga verktyg och reservdelar. I princip ska du kunna skruva ihop hela din cykel med ditt multiverktyg, och du bör vara säker på att din pump faktiskt klarar av att ge däcken det tryck de ska ha. Prova hemma, så slipper du få otrevliga överraskningar i ösregn sju mil hemifrån.

Alltid är det någonting ...

... som ska krångla. I går tog jag ytterligare en matforsrunda, och till att börja med kändes knäna bra. Efter ett tag började det kännas lite i baksidan av dem, så jag stannade och höjde sadeln ca 5 mm.

Varför jag höjde sadeln? Det kan man verkligen fråga sig. Egentligen borde jag ju veta att om det gör ont på baksidan ska sadeln ned några millimeter, för har leden sträckts ut för mycket. Det är bara om det gör ont på knäets framsida som man ska höja sadeln, men jag måste ha fått ett tillfälligt hjärnsläpp. Resultatet blev mycket riktigt att det gjorde ont sju resor värre innan jag var hemma igen, så i dag är det träningsfritt. Man ska ha sådana dagar också, men eftersom det bara är 37 dagar till Vätternrundan får det inte bli för många.

Det är resan, inte målet

Dagens träningsrunda tog mig till Matfors. Cyklar man från Sundsvall via Sidsjön, Allsta osv blir det en runda på 45 kilometer tur och retur, vilket väl får anses vara godkänt med tanke på att min knäskada fortfarande bråkar med mig.
Visst, det gör bara ont den första milen, dvs tills jag värmt upp ordentligt, men bara det faktum att det inte vill ge sig någon gång är oroväckande. Samtidigt är det svårt att inte ta i lite extra när solen skiner, fåglarna sjunger och de naturromantiska klichéerna står som spön i backen.
Nåja. Hur som helst är det kul att cykla, och krånglar inte knäet mer än så här kan jag förhoppningsvis göra en runda på 10 - 12 mil till helgen.