Det fungerade!

När jag rev tältet i Motala strax efter ett på morgonen den fjortonde så var jag skeptisk.
Jag var inställd på att det skulle bli en lång dag, och på att det skulle göra ont. Jag hade med andra ord väldigt stor respekt för Vätternrundan.

Visst, det var kallt i början, och jag fegade ur och tog ett par voltaren i förebyggande syfte, men på det stora hela var det här helt klart den trevligaste cykeltur jag gjort de senaste tio åren. Vädret var bra, sällskapet var trevligt – stort tack till gänget från Happymtb.org:s sub 12-klunga! – och jag kände mig aldrig vare sig öm eller trött. Allt bara rullade på, och det bekräftade min teori om att medellånga distanser mer är en fråga om att äta, dricka, och att förlora respekten för avstånden.

Hade det inte varit för kompisarna i sub 12-klungan hade jag förmodligen bränt ut mig vid 20-milsstrecket, men eftersom vi tog det hela lugnt och fint, så hade jag gott om energi kvar. De sista fem milen höll jag väl så högt tempo som under loppets början, och kunde dessutom ligga och dra rätt hårt i motvinden. Det här måste göras om!

Tiden? Jag missade 12-timmarsmålet, men 13:41 är inte illa det heller. Och rullsnittet var drygt 26 km/h, vilket ger en tid på ca 11,5 timmar om jag räknar bort pauserna :-)